Entrevista a lena ollmark (por la terrorífica historia de chiquitina)

Av två anledningar. Dels att spökhistorier är väldigt spännande - trots att man blir rädd - men framför allt för att hon så väldigt gärna vill umgås med de andra eleverna att hon gör vad som helst för att få vara med.

Jag ville berätta en klassisk, smått victoriansk spökhistoria i Oscar Wildes anda - men i dagens skolmiljö. Jag tror att Per Gustavsson som gjorde illustrationerna tog fasta på det. Dagens elever ska känna igen sig i skolmiljön samtidigt som byggnaden är en aning besläktad med Hogwarts.

Lilla Hon älskar kuddar och madrasser och färger för att de är glada och gosiga (precis som hon) - men jag vet inte om det hänger ihop med just hennes egen säng (hon känner sig ju inte så inkluderad i hemmet - även om hon skulle vilja). Kuddrummet är magiskt för Lilla Hon - där är alla snälla, skrattar och leker tillsammans. I operan Den förskräckliga historien om Lilla Hon sjunger Lilla Hon:

Ett kuddrum så ljuvligt - ja där vill jag vara - där alla är snälla, där alla är rara.

Och ingen är ledsen och ingen är stel - bland färgglada kuddar kan inget gå fel ...

Det är egentligen inget konstigt alls med Lilla Hon. De andra eleverna är helt enkelt elaka och onda mobbare som väljer ut någon de ska trakassera. De behöver någon att vara taskiga mot. Att det blir just Lilla Hon är mest en slump - de hade kunnat ge sig på vem som helst och talat om för personen att den är konstig och fel.

Det var det. Ett tema i historien är ju att dem du först är rädd för faktiskt kan visa sig bli dina bästa vänner. Jag jobbar ju nästan uteslutande med skräck och spökhistorier och tycker det är otroligt viktigt att prata om rädslor och hur vi tar hand om dem. Det kan vara väldigt kul att skrämma upp sig - men rädslor gör oss korkade. Jag gör många författarbesök där jag pratar om rädslans roll i vårt samhälle idag - att den används av politiker, företag och media för att väcka vår uppmärksamhet. De är alla medvetna om att rädsla får oss att ta förhastade beslut, att köpa onödiga saker, göra dumma grejer och forma våra åsikter efter våra känslor snarare än vårt förnuft.

Huvudpersonerna i boken är väldigt unika (till och med spökena är rädda och har känslor) - har du använt dig av några förebilder för att göra dem så levande? Någon speciell inspiration? Var du rädd för något som liten eller ung som du har velat fånga i boken?

Jag vill att alla karaktärer i mina böcker ska vara sammansatta personligheter med styrkor och svagheter - annars tycker man ju inte om dem eller bryr sig om dem. Och jag tycker det är viktigt att unga människor i historier är hela människor med drömmar och rädslor och problem. Unga människor är ju minst lika förvirrade och sammansatta som vuxna - ibland glömmer vuxna det.

Lilla Hon är Joy - hon är glädjen. Trots all rädsla och allt elände och alla svårigheter hon råkar ut för vägrar hon att ge upp sin längtan efter gemenskap och vänskap. Hon vet att den finns där någonstans och vägrar vara ett offer. En rolig detalj är att hon är så obetydlig att hon blivit av med sitt namn - men istället för att bli osynliggjord har hon gjort Lilla Hon till ett namn som alla vet vem det är

Al principio creo que silbaría 'Always look on the bright side of life' de Monty Python y al final silba 'Back in black' de ac/dc.

Por dos motivos. Que las historias de fantasmas son muy emocionantes - aunque dan miedo - pero sobre todo porque quiere tanto poder estar con los otros niños que se somete a cualquier cosa para poder formar parte del grupo.-

Quería contar una historia de fantasmas clásico, con connotaciones victorianas en el espíritu de Oscar Wilde - pero tomando lugar en el ambiente escolar de hoy en día. Creo que Per Gustavsson, el ilustrador, ha partido de ese idea. Los alumnos de hoy deben reconocer el ambiente escolar, y a la vez el edificio tiente algo en común con Hogwarts.

A Chiqitina le encantan las almohadas y colchonetas y los colores porque son alegres y tiernos (justo como ella) - pero no sé si tiene vinculo justo con su propia cama (como sabemos no se siente tan incluida en su hogar, aunque le gustaría). La habitación de almohadas es una habitación mágica para Chiquitina - allí todos están amables, se ríen, juegan juntos. En el ópera 'La terrorífica historia de Chiquitna' canta Chiquitina:

'Una habitación de almohadas tan encantadora - es donde quiero estar - allí todos están amables, todos están tiernos. Y nadie se siente triste, y nadie está frío - entre las almuhadas de colores no pasa nada malo...'

En realidad no hay nada raro o diferente con Chiquitina. Los otros alumnos son, simplemente, acosadores malos que eligen a alguien para acosar. Necesitan tratar a alguien de una manera horrorosa. Es pura casualidad que eligen a Chiqitina - podrían haber elegido a cualquier persona para decirles que es diferente y raro.

Sí, así es. Un tema del cuento es que los que primero te dan miedo, pueden convertirse en tus mejores amigos. Trabajo casi exclusivamente con historias de miedo y fantasmas y me parece muy importante hablar de miedos y como los afrontamos. Lo de asustar a si mismo puede ser muy divertido - pero el miedo nos hacen bobos. Cuando hago charlas de autor hablo mucho sobre el rol del miedo en nuestra sociedad - que los políticos, empresas y media utilizan nuestros miedos para llamar atención a sus mensajes. Están muy concientes de que los miedos nos hacen tomar decisiones precipitadas, comprar cosas innecesarias, cometer errores y formar opiniones usando nuestras emociones en lugar de nuestro juicio racional.

Quiero que los personajes en mis libros tengan personalidades complejas, con fortalezas y debilidades - si no es así, no nos gustan o nos interesan. Para mi es importante que gente joven en los cuentos son personajes enteros, con sueños, miedos y problemas. La gente joven es igual de confundida y compleja como los adultos - a veces los adultos lo olvidamos.

Chiquitina es 'Joy' - es la alegría. Aunque se topa con miedos, dificultades y pena, no se rinde en su búsqueda de amistad y un grupo donde pertenecer. Sabe que existe en algún lugar y se niega a ser una víctima. Un detalle divertido es que Chiquitina falta tanto de importancia que incluso ha perdido su nombre, pero en lugar de volverse invisible, resulta que todos sabrán quien es